Avslutning imorgon..
Och jag vet inte om jag ska vara glad eller inte..
Visst jag vill ha det lov man längtar efter det lov man vill ha året runt men det faktum att alla mina vänner kommer lämna mig är jobbigt.. Att jag har dragits med detta sen jag var tio år är inte enkelt. När jag var tio gick jag om trean av en dum anledning, jag tycker inte om att prata om det, men någon gång måste jag få ut det som trycker.. Jag va väldigt lekfullt barn, jag lekte fram till en väldigt sen ålder och det skäms jag inte för, det visar bara att jag har mkt fantasi. Men jag lekte väldigt mkt under grudskoletiden. Jag va ju tio år liksom, vad förväntar dom sig av ett litet barn egentligen? Dom kan inte sätta för stor press på barn i tio års åldern. Men jag fick gå om tredje klass för att jag va för lekfull, jag kunde inte fokusera på lektionerna och inte på övrigt arbete. Skolan jag gick i var en skola som har kanske två lektioner per dag, resten är eget arbete som man får arbeta med vad man behöver. Alla satt med vem man ville och det fanns inte alltid lärare i rummet, finns det ingen uppvaktning så är det svårt att koncentrera sig. Det som bryter ner mig som mest är när folk förväntar sig att jag va dum i huvudet eller bara störd för att jag gick om och det är ingen som bryr sig om att lyssna på sanningen..
Nu går jag i åttan. Jag ser mina vänner lämna mig och splittras i olika skolor. Frågan är om kontakten fortfarande kommer finnas.. Jag älskar mina vänner och jag vill inte att de ska försvinna ifrån mig, att se dom varje dag, krama dom varje dag, prata med dom varje dag. Det kommer inte längre finnas och jag vet inte vad jag ska göra utan dom där.
Är det nått jag är rädd för så är det att visa känslor, blir jag ledsen så visar jag det aldrig.. Imorgon ska jag till skolan, se uppträdanden, få betygen och kanske krama mina vänner för sista gången. Jag vet inte om jag klarar det utan att bryta ihop.. Speciellt med alla känslor som har lagrats på den här långa tiden jag inte visat det. Jag vill inte visa mig känslig.. Jag är inte sån, börjar jag gråta blir allt värre. En del av mig säger att jag inte bör träffa dom alls, att inte ta det där avskedet. Men så kan jag inte ha det, men jag vill inte minnas inte minnas sista gången jag såg dom.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Men jag får bita tag i det super sura äpplet och gå vidare helt enkelt.. Hörs imorgon efter avslutningen.
Always need to wear a smile to hide it..
Visst jag vill ha det lov man längtar efter det lov man vill ha året runt men det faktum att alla mina vänner kommer lämna mig är jobbigt.. Att jag har dragits med detta sen jag var tio år är inte enkelt. När jag var tio gick jag om trean av en dum anledning, jag tycker inte om att prata om det, men någon gång måste jag få ut det som trycker.. Jag va väldigt lekfullt barn, jag lekte fram till en väldigt sen ålder och det skäms jag inte för, det visar bara att jag har mkt fantasi. Men jag lekte väldigt mkt under grudskoletiden. Jag va ju tio år liksom, vad förväntar dom sig av ett litet barn egentligen? Dom kan inte sätta för stor press på barn i tio års åldern. Men jag fick gå om tredje klass för att jag va för lekfull, jag kunde inte fokusera på lektionerna och inte på övrigt arbete. Skolan jag gick i var en skola som har kanske två lektioner per dag, resten är eget arbete som man får arbeta med vad man behöver. Alla satt med vem man ville och det fanns inte alltid lärare i rummet, finns det ingen uppvaktning så är det svårt att koncentrera sig. Det som bryter ner mig som mest är när folk förväntar sig att jag va dum i huvudet eller bara störd för att jag gick om och det är ingen som bryr sig om att lyssna på sanningen..
Nu går jag i åttan. Jag ser mina vänner lämna mig och splittras i olika skolor. Frågan är om kontakten fortfarande kommer finnas.. Jag älskar mina vänner och jag vill inte att de ska försvinna ifrån mig, att se dom varje dag, krama dom varje dag, prata med dom varje dag. Det kommer inte längre finnas och jag vet inte vad jag ska göra utan dom där.
Är det nått jag är rädd för så är det att visa känslor, blir jag ledsen så visar jag det aldrig.. Imorgon ska jag till skolan, se uppträdanden, få betygen och kanske krama mina vänner för sista gången. Jag vet inte om jag klarar det utan att bryta ihop.. Speciellt med alla känslor som har lagrats på den här långa tiden jag inte visat det. Jag vill inte visa mig känslig.. Jag är inte sån, börjar jag gråta blir allt värre. En del av mig säger att jag inte bör träffa dom alls, att inte ta det där avskedet. Men så kan jag inte ha det, men jag vill inte minnas inte minnas sista gången jag såg dom.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Men jag får bita tag i det super sura äpplet och gå vidare helt enkelt.. Hörs imorgon efter avslutningen.
Always need to wear a smile to hide it..
Kommentarer
Trackback
